Mänskliga rättigheter

Folkhälsomyndigheten bör arbeta emot stigma

Folkhälsomyndigheten har ett brett och viktigt ansvar i det svenska samhället. De har bland annat i uppdrag att minska stigmatiseringen. Deras huvudfokus kring detta arbete ligger på människor som lider av psykisk ohälsa. Målet är att skapa en trygghet i att våga ringa efter hjälp eller söka vård istället för att insjukna ännu mer eller i värsta fall dö i suicid.

Folkhälsomyndigheten skriver på sin webbplats att:

• Stigma leder inte bara till diskriminering av personer med psykisk ohälsa, det bidrar även till att människor blir mindre benägna att prata om sitt psykiska mående och hindrar dem i värsta fall från att söka hjälp.
• Genomgången av den vetenskapliga litteraturen visar att de insatser som visat sig vara mest effektiva för att minska stigma kring psykisk ohälsa bygger på social kontakt med personer som har erfarenhet av psykisk ohälsa, kombinerat med utbildning.
• I syfte att bidra till att minska stigma runt psykisk ohälsa och suicid beslutade regeringen i juni 2018 att ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att förbereda en informations- och kunskapshöjande insats inom psykisk hälsa och suicidprevention.

FTR föreslår att Folkhälsomyndighetens arbete även bör rikta sig till personer som stigmatiseras till följd av sitt narkotikabruk. Dessa individer tenderar att bli dubbelt drabbade om deras narkotikabruk är självmedicinering på grund av psykisk ohälsa. De vågar inte vända sig till vården av rädsla för att deras narkotikabruk ska innebära rättsliga konsekvenser. Det medför en ökad risk för överdoser eller suicid. 

Folkhälsomyndigheten har också i uppdrag att inom alkoholområdet ta fram, sammanställa och sprida kunskapsstöd för att förebygga alkoholrelaterad ohälsa. FTR föreslår att myndighetens uppdrag bör utökas till alla former av berusningsmedel då korrekt information räddar liv.

Statens prioriteringar och resursfördelning bör ses över

Brottsförebyggande rådet redovisar att i rikare stadsdelar i Stockholm misstänks ungdomar mer sällan för narkotikabrott än i områden med lägre medelinkomst, trots att ungdomarna själva rapporterar högre narkotikakonsumtion.

Med det följer också motsatsen – att ungdomar i fattigare stadsdelar oftare misstänks för narkotikabrott trots att de rapporterar lägre narkotikakonsumtion. Ungdomar som bor i hyresrätt löper till exempel 80 procent högre risk att misstänkas för narkotikabrott än ungdomar i bostadsrätt eller småhus, enligt BRÅ. De löper därmed större risk att drabbas av statliga straff. Dessutom visar en stor del av de provtagningar som görs på ungdomar på negativa provresultat, enligt Brottsförebyggande rådet.

Narkotikabrott polisanmäls främst av poliserna själva. Antalet anmälningar om misstänkt narkotikabrott ger därför i första hand en bild av hur polisen fördelar sina resurser och prioriterar, snarare än det faktiska narkotikabruket.

Enligt Folkhälsomyndigheten är narkotikaanvändningen störst bland arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, är bruket av narkotika mest utbrett bland socialt utsatta grupper. Detta motsäger till viss del det ungdomarna rapporterat själva till BRÅ.

Föreningen Tryggare Ruspolitik sympatiserar med samhällets mest utsatta grupper och individer, och anser att statens prioriteringar och resursfördelning bör ses över så att narkotikapolitiken inte drabbar de svagaste.